Sorgligt men efterlängtat datum ger konstig känsla
Tisdag 5 maj 2020. När jag la mig igår kväll tänkte jag på Marcus. Att han för 15 år sedan var ute med sina kompisar för sista gången. Att han firade våren och en ledig kväll med bubbel för att sedan aldrig komma hem igen.
När jag vaknade till på småtimmarna var min första tanke på Marcus.
Torsdag 5 maj 2005 sparkades Marcus Gabrielsen brutalt och oprovocerat på Kungsgatan i Stockholm. Jag visste inte vem han var. Läste bara alla rubriker och artiklar om det ofattbara och ont gjorde det. Hur ont gjorde det då inte i hans föräldrar som bara hade ett barn, Marcus?
Några år senare kom jag att lära känna Marcus föräldrar Ewa-Britt och Oddvar Gabrielsen genom RAV, Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade där vi alla tre valdes in i styrelsen. Det blev början på en vänskap som håller än och under åren har boktankarna funnits, men först i fjol tog de form på riktigt.
Tisdag 5 maj 2020. Det här var deadline, datum för målgången för ett väldigt speciellt bokarbete som funnits i mina tankar i många år men som blev på riktigt först under det senaste åren. I dag skulle boken “Livet efter dödsmisshandeln på Kungsgatan” ha släppts, här på Yamile Förlag och i bokhandeln och jag och Ewa-Britt Gabrielsen skulle ha haft en release på Hasselbacken i Stockholm. Nu ändrade Covid-19 planerna och vi släpper boken den 24 september istället.
Men visst känns den här dagen speciell. En årsdag som väcker ledsna känslor. En deadline som rymmer stolthet. Stolthet som både jag och Ewa-Britt känner över allt arbete som ligger bakom vår fina bok “Livet efter dödsmisshandeln”. Än dröjer det några månader innan boken finns ute men redan idag kan man få chansen att vinna ett exemplar av boken. För vi glömmer inte Marcus och vi glömmer aldrig det som hände på Kungsgatan den 5 maj 2005.
Inte heller media har glömt dödsmisshandeln på Kungsgatan, hittills har både Expressen och Gefle Dagblad uppmärksammat årsdagen och boken om livet efter dödsmisshandeln.
